MAJ-inlägg- Tandplåga och efterföljande möte

Jag besökte min superhjältetandläkare den 6 maj pga att jag hade lite ont i en tand. Trodde inte det var visdomstanden men var lite rädd för det. På plats konstaterade han att det var det. Ska vi dra ut den nu eller boka tid? Jag velade lite och tårarna rann och sen tänkte jag "ska jag dö av det kan jag väl dö nudå" När jag sa att vi gör det nu så jag en glimt av förvåning hos honom. Kan jag tro det, så många gånger som han ställt frågan under alla år och alltid fått svaret att vi bokar en tid längre fram. Nåväl jag ringde och bad maken möta mig i väntrummet efteråt. Och satte mig i tandläkarstolen med tårarna rinnande. Jag tror de rann sakta genom hela ingreppet. Jag blev ordentligt bedövad, sköterskan höll i min arm och superhjälten berättade om allt han gjorde. Trots en enorm dödsångest och rädsla för smärta, blod och obehag så var ingreppet över relativt snabbt och jag hörde bara ett knak. Han sydde ett stygn för att minska blödning och sen fick jag ligga kvar och bita på en tuss en stund. De berömde mig som ett litet barn hur duktig jag hade vart. Och mitt i den omtumlande upplevelsen kunde jag känna ett uns av stolthet att äntligen tagit bort den. Jag blev illamående och efter en stund kände jag det som att jag skulle svimma: Hörseln började sakta försvinna och synfältet minska. Jag sa till att jag trodde jag höll på att svimma och de höjde fötterna en stund för mig tills hörseln återvände och synen blev bättre. Sen togs stolen upp i vanligt läge och jag satt en stund innan jag reste mig. Jag var förvånad över hur snabbt det gick och att jag överlevde. Jag fick blodstillande tabletter att lösa upp i vatten och badda i såret om jag tyckte det blödde mycket. Sen gick jag på svaga men stolta ben ut i världen..Jag hade ett möte på eftermiddagen som jag var ansvarig för och ville verkligen genomföra det lojal som jag är. Så jag tog värktabletter på hemvägen(ledsagades av J för säkerhetsskull)var skönt att J var med. Tack J! och sen hem och vila ett par timmar och petade i mig lite lunch och sen genomföra mötet på 3 timmar. Alla var imponerade av att jag gjorde det även jag själv.
Jag är nog en superhjälte jag också! Efter den mentalt jobbiga upplevelsen + det fysiska ingreppet hade inte alla gjort som jag. Jag är bäst! Eller som Pappa sa till mig : "det är den finska Sisun som visar sig"